Amelie från Montmartre - Film

Amelie är en väldigt ensam tjej vars mamma dog vid en ung ålder och pappan endast var nära henne när hon skulle undersökas, eftersom han är läkare. Eftersom det var enda gången som hon kände av sin pappas närhet så slog hennes hjärta snabbare och han antog att hon hade hjärtfel och fick inte gå i skolan på grund utav detta, istället så undervisar hennes mamma henne hemma eftersom hon var en lärarinna. När Amelie blir gammal nog så flyttar hon hemifrån till en liten lägenhet och börjar att jobba på ett kafé.

Amelie är från början en väldigt ensam och avståndstagande tjej som har svårt att släppa in någon i hennes liv. Samtidigt så verkar hon vilja hjälpa människor och det gör hon efter att hon hittar en gammal låda i lägenheten, letar upp ägaren och lämnar tillbaka den. När hon ser hans leende så förstår hon att hon vill börja hjälpa andra lite mer.

Under filmens gång så ökar hennes tillit för andra lite mer och hon träffar en kille, Nino, som hon börjar gilla och försöker få hans uppmärksamhet men är för blyg och gömmer sig. Hon utvecklas inte speciellt mycket under filmens gång men i slutet så kommer hon ändå öppna sig lite mer än vad hon annars brukar.

Filmen en romantisk komedi från Frankrike. Jag ger den 2/10 eftersom den är väldigt svår att begripa och den är inte speciellt rolig att se på heller eftersom den är så mystisk och annorlunda på sitt sätt. Det är definitivt inget jag skulle kollat på i vanliga fall.

Harold and Maude - Film

Harold and Maude handlar om en kille som är runt 20 års åldern som gillar att leka med döden och gå på begravningar. Hans mamma verkar väldigt disträ och självupptagen, allt hon verkar vilja att Harold ska göra är att gifta sig och gör allt i sin makt för att hitta en bra blivande fru. Efter att Harold träffar Maude, en 79-åring som verkar älska den mörka sidan av världen och livet, precis som Harold, så börjar livet låta lite mer lockande för honom. De två träffas på en främlings begravning och snart får de en oväntad vänskap som testar gränser.

Filmen är en svart komedi, det är lite svårt att komma in i Harolds tänkande och hans sätt att leva på. Han verkar gilla den mörka sidan i livet, den med död och livet efter detta och föredrar att vara ensam. Genom filmen så ser man klart och tydligt att han ändras och blir allt gladare och det är tack vare Maude som också upplever en oväntad glädje i Harolds sällskap.

Jag tycker att filmen var lite oväntad, det är ingen film som man ser ofta. Jag personligen hade inte valt att se den här filmen i vanliga fall men på något sätt så är den ändå bra eftersom att den visar att man kan hitta en viss glädje och vänskap i de svåraste tiderna i ens liv.

Jag skulle nog ge den 3/10 för att den är väldigt svår att förstå och ibland är det svårt att hänga med i vad som händer, annars är den väldigt långsam och onödigt utdragen men man skrattade ändå lite åt några scener.

To Kill A Mockingbird, last entry

The authors language in this book was a bit hard, based on the fact that she writes it like they talk in the southern and I guess that it was a bit difficult and challenging because I'm not used to read or hear that. Sometimes I had to read the dialogs out loud to be able to understand them but it wasn't very often. For an example, on p.206: "I told'ja I hollered'n'kicked'n'fought-" that sentence took me a while to read and fully understand.

The book was a bit slow in the beginning and I didn't understand much of it when they mentioned Jem's broken arm in the first sentences but it all became clear in the end of it. Like I mentioned, it was a bit slow the first hundred pages because not much happened that I found interesting but after that a lot of events occurred and it started to get better. After almost 200 pages I couldn't wait to read more because of how exciting it was.

The main conflict of this book was, in my opinion, how the colored people and how everything unfamiliar was treated at that time. That's where I connect the on-going trial and all the speculations of Boo Radley, the trial is about a colored man and Boo Radley is unfamiliar so they are both treated and handled in the wrong way. The trial should've ended differently and they shouldn't have been talking so much about Boo Radley to make him look like a maniac when he in fact just seems lonely and scared.
     The book is written in the perspective of a child and the way everything seems to her. You can follow the story by reading about everything that happens around her and how she grows up and matures with it. I think Scout acted more grown up than she should have. She is way to young to go to trials, worry about her father and brother, deal with the rest of the kids talking about her father and how all the adults around is trying to form her to something she isn't. While the main conflict was going on I think I found a smaller one along with it, one about a child trying to fit in by being her and not acting or dressing in a certain way to please everyone around her.

On p.249 Jem says: "There's four kinds of folks in the world. There's this ordinary kind like us and the neighbours, there's the kind like the Cunninghams out in the woods, there's the kind like the Ewells down at the dump, and the Negroes." Then he explains how they all hate each other, the ordinary folks hates the Cunninghams, the Cunninghams hates the Ewells and the Ewells hates the Negroes.
     I don't think that something like that is valid in Sweden today at least not what I can come up with immediately. I think that all of that hate, families in between, isn't that valid in todays society at all.

Atticus is always able to see the good in others and maybe the reason is because of all that he went through. Maybe he was being judged to fast as well and didn't want anyone else to experience it and that's why he always could look past the bad in people and focus on the good. When you read the book you can notice that unknown people are judging him, by the way that they threat Jem and Scout in school, because as soon as he's up to defend Tom Robinson, everyone starts talking about him and judging, saying that he did something bad.

The theme of this novel is fiction because it's realistic, it's easily something that could happen in real life and something close to it was happening in the 1960's.
     The message is how wrong it is with racism and to judge anyone based on looks or previous actions instead of getting to know them and then judge. The Tom Robinson case shows you really clearly how strong racism was at that time, and unfortunately still is in big parts of the world, and the way that Atticus was treated when he had that case shows that no matter how kind you are to others, there will always be people there to judge you on all your actions. It also shows how hard it was for a child to grow up at that time with a lot of questions that was answered differently depending on who you asked and what they considered to be wrong and right.